Söndag natt

Jag kom hem på söndagen vid 23.25 från Borlänge och vid 23.55 var det dags att köra ett kort men konsist löppass för konditionen.
Passet såg ut som följer (tog exakt 45min):
Jogging 200m till starten av asfaltslingan
Löpning 4.5km på asfaltslinga (börjar med 300m nedförsbacke och slutar med samma backe upp), tid: 17.57min (top-3 på all-time listan på slutspurten, har ett kontrollmärke där det tar ca 2min upp till mål (nu på 1.55min, pers är 1.52min sista biten upp (485m enligt Eniro).
5x115m backe (höjdskillnad endast 5m) med gåvila (90s) 19s-19s-18s-17.5s-16.6s
Nerjogg 500m +10min stretch

Helt underbart att fullständigt ta ut sig i slutspurten i sista backen och efteråt stå på alla fyra i målet och spotta ut långa strängar av saliv och känna hur det spränger i bröstet av hjärtat som slår stenhårt och känna mjölksyran i låren för att några sekunder senare känna att man snabbt återhämtar sig och att konditionen är på topp.

En viss Gotländsk tiokampare hade en gång i tiden skrivit på team mångkamps sidas profil, något i stil med: "en riktig mångkampre tränar löpning 7dagar i veckan (Erki Nools motto, tiokamps-legend från Estland). Jag håller med fast mitt motto lyder: "En riktig tiokampare är inte enbart en kämpe på arenan utan också i gymmet och på spåret", det känns som att på 70- och 80-talet körde tiokamparna mer träningar och var inte rädda för att springa långt, nuförtiden skall allt vara så exakt in på metern och man ska aldrig springa långt för att inte bygga uthålliga fibrer, man ska bara vara explosiv. Jag tror att det är så att folk drar sig för att springa långt för att det är jobbigare och mer mentalt krävande att maxa på en lång sträcka än på en kortare och du upplever dessutom smärtan under en längre tid och får kämpa med att hålla psyket i schack under en längre tid vid långdistans. Jag tror att det är nyttigt för psyket att då och då köra tuffa långdistanslopp för att stärka "löparskallen" såväl som hjärtat och dessutom är det en bra form av genomblödning.